Dagens Nyheter - Apr 19, 2012

 

Hemmet - trygghetehs och skräckens borg

Tolv konstnärer undersöker fenomenet hem med spännande infallsvinklar. Men de får för lite utrymme på Sven-Harrys konsthall, tycker Julia Svensson.
 
”Ett riktigt hem – en replik på en replik”
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm. Visas t o m 27/5
 
 Hyun-Jin Kwak
”The Island - A case study of a collectors mind”
Fotografins hus, Stockholm. Visas t o m 28/4

 

Att byggmästaren Sven-Harry Karlsson på toppen av sitt gyllene konsthus vid Vasaparken låtit bygga en exakt rekonstruktion av sitt hem, herrgården Ekholmsnäs på Lidingö, är på en gång lite tossigt och härligt. Den svenska konsthistorien får onekligen fler dimensioner i en hemmiljö – som att den bruna soffan i vardagsrummet har special­designats för att matcha tavlorna från Carl Fredrik Hills sjukdoms­period.
Samtidigt har Sven-Harry på sätt och vis förvandlat sitt liv till ett konstexperiment: är ett artificiellt hem också ett hem? Det förtäljer inte historien. Men han bor i en lägenhet i samma hus, och enligt uppgift drar han sig ibland tillbaka för att titta på fotboll bland Hillmålningarna. När den öppna spisen inte fungerade placerade han nämligen en tv i hålet.
 
Det är herrgårdskopian på taket som föranleder utställningen med den finurliga titeln, ”Ett riktigt hem – en replik på en replik”, som är ett intelligent grepp på fenomenet hem och hur vi skapar det.
I första rummet vrider och vänder Carl-Oskar Linné på sammanhanget hem och identitet. Strama gipsskulpturer på golvet symboliserar ett miljonprogramsområde. Konstnären, som själv flyttade runt mycket som barn, utforskar med text och fotografier vad olika bostadsområden kommunicerar – och vad människor redan som barn bildar sig för uppfattning om människor, baserat på husens utformning.
Fotokonstnären Aida Chehrehgosha, tar i det upprörande verket ”Det här är erat fel” upp begreppet hem. ”Jag associerar det med mitt barndomshem, vilket är förknippat med otrygghet och olust”, skriver hon. Tyvärr skulle den enda bild som presenteras här, ett sovrum tomt på människor, där ljuset flödar in på den slitna heltäckningsmattan, vinna på att presenteras tillsammans med de andra i serien – där känslan av obehag under ytan är betydligt starkare.
Meta Isæus-Berlin, som på senare år övergivit installationskonsten för måleriet, är en mästare på att gestalta rumsliga miljöer. Även hon uppehåller sig vid minnet, i verket ”Återblickens transparance” (2004). Den underbart drömska installationen fyller hela rummet på andra våningen. Jag blir sittande en lång stund på bänken i dörröppningen för att betrakta möbelskulpturerna i skir vit organza, upphängda i tunna trådar. Sängar, fåtöljer, stolar, en lampa. Ett rum får här gestalta själva livet. Liksom man fortfarande kan framkalla en bild av möbler som en gång stått i ett rum, befolkas ens tankevärld av de personer, föremål och händelser som inte finns med längre, huller om buller.
I vart och ett av verken skymtar spännande infallsvinklar, ofta politiska, vilket är särskilt markant i ”Handbok för hemlösa”, Per Hasselbergs humoristiska dokumentation av svårigheterna med att folkbokföra sig i en husvagn – en kommentar till bostadspolitiken i Stockholm.
 
Tyvärr känns det alltför ofta som att de bara skrapar på ytan. När tolv konstnärer ska samsas om utrymmet blir det smärtsamt tydligt hur litet museet i själva verket är – och hur dåligt det därför passar för grupputställningar.
 
Därför är det en fröjd att Hyun-Jin Kwaks ”The island. A case study of a collectors mind”, utöver det lilla brottstycket på Sven-Harrys, också går att se i sin helhet på Fotografins hus.
Palazzo Barbieri i den italienska staden Reggio Emilia, som Hyun-Jin Kwak har dokumenterat under flera års tid, är ett ytterst pikant fall av förfall. En del vill kalla det ruinromantik – men det här är mer än så. Jag rekommenderar alla att läsa Magnus Bärtås förord i boken som ger en presentation av både Francesco Barbieri, som bor i palatset, och av staden Reggio Emilias historia (dessutom innehåller boken en rafflande novell av författaren och DN-skribenten Gabriella Håkansson, om hur antikvitetsamlande kan få fatala konsekvenser).
Det är ett skrotupplag, om än ett vackert sådant, som träder fram på Hyun-Jin Kwaks bilder. Gamla cyklar, madrasser, däck och takpannor ligger i väldiga osorterade travar bland romerska valv och pelare. På innergården håller murgrönan på att ta över, palatsets hastigt rämnande insida har duvorna tagit i besittning. På något ställe syns resterna av en vacker fresk.
 
Hyun-Jin Kwak inspirerades till verket när hon höll på med ”Girls i a uniform”, som handlade om unga flickor i det moderna och disciplinerade Korea. ”The island. A case study” är disciplinens antites. Francesco ärvde palatset av sin far och bor med sin fru och sin lille son i den del som ännu är beboelig. Liksom Sven-Harry Karlsson är han en samlare – med en monumental skillnad: han tappade kontrollen och har till och med suttit i fängelse för att ha råkat köpa stulna antikviteter.
Hyun-Jin Kwaks fascinerande verk skildrar en person, ett fenomen, som ligger så långt från det moderna västerländska samhällets normer man kan komma. Hon väcker frågor som rör det för oss så centrala begreppet ordning – vad betyder det att samla? Varför sorterar och klassificerar man sina samlingar? Vad kännetecknar den som inte gör det? Det är på många sätt avvikande att bygga en gyllene konsthall med en herrgårdskopia på taket. Men Barbieri hade förmodligen inte fått hållas mitt i en svensk stad. Till palatset i Reggio Emilia har polisen endast kommit en gång – när grannarna klagat på att han hyste marockanska flyktingar på en av våningarna, bland duvorna.

 
Julia Svensson