Svenska Dagbladet - Apr 12, 2012

 

Vemodigt vacker ruinromantik

 
Det har nästan varit lite tjatigt med ruiner inom fotokonsten under de senaste åren. Clay Ketter följde förödelsen som orkanen Katrinas framfart orsakade i slutet av augusti 2005. Duon Yves Marchand och Romain Meffre dokumenterade Detroits förfall. Annika von Hausswolff reste nyligen runt för att registrera den ekonomiska krisens skövlande konsekvenser. Motivet återkommer gång på gång i skiftande tappningar. Hyun-Jin Kwaks senaste verk har därmed mycket att bevisa för att vara originellt. 
 
Platsen är lätt att bestämma: det barbieriska palatset från 1500- talet i den italienska staden Reggio Emilia. Tiden tycks däremot undfly bestämda definitioner. Det är som om det förflutna och nuet smälte samman till ett underligt kontinuum, när kameran går in i dessa anrika, folktomma rum. Huset faller sönder som om tiden höll på att äta upp det från alla håll samtidigt. 
 
Vi får aldrig träffa den nuvarande ägaren, Franciesco Barbieri. Utan minsta överdrift kan han dock presenteras som en manisk samlare, som fyller sitt hem med prylar av alla slag. Gamla grammofoner, cyklar och böcker täcks med en slöja av damm. Oräkneliga ting, både värdesaker och skräp, hopas utan rangordning i ett hopplöst kaos. Lukten av mögel och ruttnande döda djur tycks sprida sig. Det är en instängd värld i upplösning. Svindlande, ryslig och kusligt vacker, i alla fall på bild. 
 
Det är fotoboken med samma namn som får projektet att växa på riktigt. Magnus Bärtås essä kretsar kring Francesco Barbieris historia. Gabriela Håkanssons novell fyller de dokumentära fotografierna med nytt liv.

I samband med utställningen på Fotografins hus visas en intervju, där Hyun-Jin Kwak hävdar att hennes projekt är motsatsen till ruinromantik. Det dokumentära understryks, medan det symboliska i bildsviten tonas ned. Foucaults begrepp ”heterotopia” återkommer gång på gång. 
 
Resonemanget verkar dock mer konstruerat än övertygande. Bildernas visuella kraft överröstar teorin. Trots anspråken på saklighet andas hela fotosviten ett djupt vemod över allt som går förlorat. Kan det bli mer romantiskt än så? 

 
Joanna Persman